Polis och militär

Oron över att polisen inte förmår hejda den tilltagande brottsligheten delas nu av allt fler, och även respektabla skribenter vågar ge uttryck för den. Många pekar på att Sverige i förhållande till folkmängden har en mycket mindre poliskår än jämförbara länder. Andra ser polisens effektivitet som det största problemet. Varken det ena eller det andra förefaller möjligt att påtagligt förändra i det korta perspektivet. I jakten på alternativa lösningar har förslaget att sätta in militär i särskilt brottsutsatta miljöer lanserats.

Även om antalet soldater i vårt land är långt mindre än vi behöver skulle naturligtvis en kommendering till polisiär verksamhet få en omedelbar effekt, i motsats till olika åtgärder för att öka utbildningen av poliser. Det framstår också som troligt att militärer är mindre benägna att ägna sig åt korvgrillning och andra förtroendeskapande åtgärder. Trots det är jag rädd för att man inte fullt ut gjort klart för sig den grundläggande skillnaden mellan polisiär och militär verksamhet.

Polisen ska i första hand vara inriktad på att spåra upp brottslingar och se till att de blir föremål för individuell rättslig prövning. Bortsett från eventuell brottsförebyggande verksamhet är det alltså inte polisen som håller i yxan när det gäller att förhindra brott. Den rollen ligger hos domstolarna och kriminalvården. Polisen ser till att ta fram underlaget i form av dels utredningsresultat, dels den misstänktes fysiska närvaro vid rättsprocessen.

Så är det inte med militären. Militären har en fiende, som har utpekats genom politiskt beslut. Den grundläggande uppgiften är att inkapacitera – nedkämpa – alla som ingår i den fienden, oavsett vad de enskilda individerna har gjort. Det innebär naturligtvis inte att militära förband i alla situationer urskillningslöst skulle skjuta ihjäl alla som uppfattas som motståndare. Men grunduppgiften har betydelse för såväl organisation som teknik och taktik, och den grunduppgiften är inte att skapa underlag för lagtillämpning.

Den här skillnaden i de båda organisationernas syfte har ibland skapat problem, och man behöver inte dra paralleller till Ådalen -31 för att se den saken. I krigshärdar under senare tid, där läget kräver såväl militära som polisiära insatser, har militären ibland fått ersätta en icke-existerande eller ineffektiv polis. Det har inte alltid varit helt lyckosamt.

Men något måste ändå göras för att bryta våldsspiralen i utanförskapsområdena. Vi svenskar låter oss inte gärna inspireras av andra länder för att hitta bättre lösningar. Hellre intalar vi oss att de flesta av världens problem skulle lösas om alla gjorde som vi. Men jag vill ändå våga mig på en jämförelse med Frankrike, som har tre skilda poliskårer.

La Police Municipale – den kommunala polisen – lyder under borgmästaren och är i praktiken kommunaltjänstemän. De ansvarar för ordningsfrågor som felparkerade bilar och lägenhetsbråk samt säkerhetsfrågor som nattlig belysning, risker för att något faller ned i huvudet på förbipasserande och varningar mot översvämning. Översätter vi till svenska förhållanden skulle man kunna se den kommunala polisen som en blandning mellan konstapel Björk i Kalle Blomkvistfilmerna och en förtroendeskapande korvgrillare. De franska kommunalpoliserna ses med välvilja men också ett visst förakt på grund av sin begränsade formella kompetens.

Den statliga polisen, La Police nationale, finns i de större städerna och har till uppgift att försvara republikens institutioner, att upprätthålla den allmänna ordningen och att skydda medborgarna och deras egendom mot brott. Olika delar är specialiserade på brott som narkotika, illegal invandring och organiserad brottslighet.

Den tredje poliskåren är La Gendarmerie nationale. Ordet kommer från gens d’armes, vapenmän. Gendarmeriet lyder under Inrikesministeriets budget och ingår, liksom resten av armén, i Försvarsministeriets ansvarsområde. Till skillnad mot kommunala och statliga poliser har gendarmer tjänstebostad och bor, med sina familjer, i kasern. Allmänhetens inställning till gendarmeriet varierar, från respekt till avsky. Den som haft bostadsinbrott uppskattar professionellt kompetenta och effektiva gendarmer som snabbt ingriper – i kontrast mot den kommunala polisen. De som ser som sin uppgift att demonstrera på gator och torg har däremot inte alltid en sympatisk inställning till – det ofta ganska hårdföra – gendarmeriet.

Även gendarmer utreder alltså brott och övervakar trafiken. Skillnaden mot polisen handlar i stället främst om taktik och vapenhantering. En polis deltar aldrig i en krigssituation, vilket en gendarm gör.

Vi behöver i Sverige olika slag av poliser, från den förtroendeskapande konstapel Björk, via kompetenta brottsutredare till en organisation som förmår skapa respekt för statens våldsmonopol i utanförskapsområden. Vår nuvarande polisorganisation kan förhoppningsvis, efter välbehövlig renovering, leva upp till de två första rollerna. Jag är mer tveksam när det gäller den tredje rollen. Och jag tror inte heller att dagens militärer vore en problemfri lösning.

I stället skulle vi behöva ett svenskt gendarmeri.

Enkelriktade gator

Många är de företeelser som kan röra sig både framåt och bakåt. Men det finns några som är enkelriktade, som bara rör sig framåt men aldrig bakåt. Tiden är det mest uppenbara exemplet, och kanske just därför leker science fictionförfattarna gärna med möjligheten att kunna resa bakåt i tiden.

Ett exempel på enkelriktad gata är de avtal om löner och andra villkor som arbetsmarknadens parter sluter. De slutar alltid på plus – något annat skulle utlösa ett ramaskri. Priser på varor och tjänster rör sig däremot gärna i båda riktningarna. Även om den genomsnittliga prisnivån, liksom lönenivån, i normala fall rör sig uppåt finns det enskilda områden där priser och löner sjunker, respektive borde sjunka. Det beror på att den relativa produktiviteten mellan olika sektorer förändras, och det behöver återspeglas i relativprisförändringar. Eftersom lönebildningen är en enkelriktad gata behöver vi inflation. Det är nämligen den som gör det möjligt att sänka löner utan att det märks nominellt.

Ett annat exempel är förmåner. Jag syftar här på de bidrag som bekostas av statliga eller kommunala budgetmedel och som utgår till dem som anses vara i behov av ekonomiskt stöd. Att införa eller höja ett bidrag mottas vanligen positivt av den allmänna opinionen och ses som en angelägen satsning. En förändring i den motsatta riktningen möts däremot av ett massivt fördömande och är i allmänhet politiskt ogenomförbar.

Det som står i fokus för uppmärksamheten är alltså förändringen, inte var någonstans på vägen man befinner sig. Att man för ett antal år sedan befann sig på en lägre bidragsnivå leder inte till slutsatsen att den tidens samhälle var präglat av omänsklig cynism. Och att vi i dag kan antas befinna oss på en lägre nivå än ett antal år fram i tiden är inte heller något som upprör och utlöser fördömanden. Det är förändringen det handlar om, och den enda förändring som uppfattas som acceptabel är den som – i likhet med tiden – rör sig framåt.

Det här problemet är bara möjligt att diskutera i allmänna termer. Så snart man kommer ner på konkret nivå, till en viss form av stöd och till de individer som för närvarande är förmånsberättigade, blir frågan alltför emotionell. Men principiellt bör man ändå kunna diskutera vad en mekanism som ständigt leder till ökade bidrag leder till.

Patrik Engellau diskuterar ofta på sin blogg Det goda samhället ett fenomen som han kallar ”det välfärdsindustriella komplexet”. Tanken är att de politiker och tjänstemän, som har ett egenintresse av att välfärdsapparaten ständigt expanderar, ser till att så också sker. Tanken att välfärden är en enkelriktad gata kan ge en kompletterande förklaring till bidragsekonomins utveckling. Och belyser samtidigt hur oerhört svårt det blir att bryta den trenden.

SMS-lånefällan

Snabblån och SMS-lån är ett allvarligt konsumentproblem. Många långivare lockar med förmånliga villkor utan att göra en bedömning av om låntagaren verkligen klarar av att betala tillbaka lånet. Sedan överlåter man åt Kronofogden att driva in skulden, så gott det går.

Vad gör Konsumentverket, som i mätningar klassas som en av Sveriges populäraste myndigheter, åt problemet? Jo man ”öppnar en granskning” mot två av aktörerna. Det har man gjort tidigare, utan att det ledde till någon bättring. Så varför skulle det bli mer resultat den här gången?

Läs hela inlägget på MEDbloggen.

Antichambrera hos Charon

Budet om hustruns kusins bortgång utlöser sedvanliga reflexioner om livets förgänglighet. Och hur man bäst förhåller sig till att det liv, som somliga kallar ”en sexuellt överförbar sjukdom med hundraprocentig dödlighet”, har ett bäst-före-datum.

En framgångsrik modell är naturligtvis total förnekelse: Även om det drabbar alla andra så är det inte helt säkert att det gäller mig.

Fungerar inte det så kan man ju, i likhet med hornpelle, på gamla da’r bli religiös. Det är aldrig för sent att ångra sig, heter det, och även den förlorade sonen blev ju välkomnad med den gödda kalven när han återvände till fadershuset.

Själv tilltalas jag mer av det förhållningssätt som Kurt Vonnegut erbjuder.

I flera av Vonneguts böcker förekommer romanfiguren Kilgore Trout, en science fiction-författare med litterära ambitioner men varierande framgång – i en berättelse har han problem med att få en anständig förläggare och får sina alster publicerade som sidutfyllnad i pornografiska magasin. Kilgore Trouts romaner och noveller, som refereras av Vonnegut, handlar bland annat om tralfamadorianerna. De är invånare från planeten Tralfamador som ser ut som en vaskrensare med sugkopp längst ned. Resten av kroppen utgörs av ett böjligt och uppåtriktat skaft som avslutas med en hand och ett grönt öga i handflatan.

Tralfamadorianernas mest utmärkande egenskap är att de kan uppfatta verkligheten i fyra dimensioner, vilket innebär att de har direkt tillgång till det förflutna, det närvarande och framtiden efter behag. Vonnegut/Trout beskriver deras syn på livsresan som att se på en horisontlinje. Där finns berg, dalar och slätter, men inte i en tidsföljd utan allt i ett panorama där man kan fokusera på det avsnitt man önskar. Tralfamadorianerna vet därför att de på en bestämd plats och tidpunkt kommer att utplånas som resultat av ett misslyckat experiment. Reaktionen på den insikten är ”så kan det gå”, ett konstaterande som Vonnegut i eget namn ofta gör i romanen Slakthus 5.

Att Styx befinner sig längst till höger i panoramat borde inte överskugga resten av horisontlinjen. Ett bättre sätt är att som tralfamadorianerna njuta av hela utsikten över dalar, berg och slätter, allt på en gång. Så kan det gå.

 

Paradigmskifte

Sällan har ett regeringsbeslut mötts av en sådan sympati från alla delar av det svenska samhället som avpolletteringen av Dan Eliasson och utnämningen av Anders Thornberg till ny rikspolischef. Det går att se det inträffade som ett tecken på en principiell kursändring, ett paradigmskifte från en politisk styr- och kontrollmodell till att sätta den professionella kunskapen och förmågan i högsätet. Det vore i så fall en väg ut ur de kriser som i dag sätter sin prägel på många samhällsfunktioner.

Läs hela inlägget i MEDbloggen.

Den bedrägliga telefonförsäljningen

Regeringen har äntligen kommit till skott med att stoppa de ”muntliga avtalen” som telefonförsäljare har lurat på många godtrogna konsumenter. Det ska i fortsättningen krävas skriftlig bekräftelse för att konsumenten ska bli bunden av en beställning. Regeringen är bara att gratulera till att ha förstått det som sedan länge har föreslagits i Medborgerlig Samlings marknads- och konsumentpolitiska program.

Läs hela inlägget i MEDbloggen.

Fake news

Paulina Neuding skriver i tidskriften Kvartal den 1 februari att de ledande mediahusens kampanj för att granska fakta inför valet är problematisk redan på ett principiellt plan. ”Faktagranskning sker i fri konkurrens mellan medier, inte genom att dominerande aktörer går samman för att granska meningsutbyte mellan medborgare” slår hon fast.

Nyheten om det redaktionella samarbetet har basunerats ut av bland annat SVT, SR, SvD och DN som ett nytt initiativ i syfte att motverka desinformation och öka medvetenheten om källkritik. Frågan är om inte uppgiften om att det är ett nytt initiativ i sig är en fake news. Satsningen lanserades nämligen av Vinnova redan i oktober 2017. Faktakollen ska enligt uppgift dels undersöka påståenden från politiska makthavare, men också påståenden som fått spridning i sociala medier. Däremot finns inga tecken på att initiativet tänker uppmärksamma förekomsten av vilseledande information hos initiativtagarna själva.

Så länge det handlar om att granska trollfabriker och andra systematiska aktiviteter för att sprida desinformation finns inget att invända. Sådana aktiviteter är en del av det som kallas psykologisk krigföring och har funnits länge men under senare år blivit alltmer sofistikerade. Även vi i Sverige drabbas av den typen av verksamhet med ursprung i främmande makt, bland annat i syfte att undergräva vår försvarsvilja.

Men det finns andra problem som är relaterade till fake news. Ett handlar om samhällsdebatten på sociala medier där de sakliga argumenten ibland får stå tillbaka för påståenden om att motståndarsidan ljuger och man själv talar sanning, dvs. påståenden om fake news från båda sidor. Saken blir inte bättre av att rena lögner faktiskt förekommer. När det offentliga samtalet mest handlar om vem som ljuger finns inte mycket kvar av den intellektuella nivå som borde karakterisera samhällsdebatten. Men problemet med faktakollen är att vi i dag ser en skyttegrav mellan etablerade och alternativa media, där båda hyser att djupt misstroende mot den andra sidan. Att MSM (mainstream media) upphöjer sig till rollen som objektiv granskare av sin belackare väcker inte förtroende.

Ett annat problem handlar om etablerade medias egen nyhetsförmedling. Paulina Neuding lyfter i sin artikel fram ideologiskt motiverade, systematiska felaktigheter, undanhållande av relevanta sakförhållanden och att medier valt att vända granskningen mot enskilda medborgare som ansetts ifrågasätta dogmer framför allt kring migration och integration.

Till det kommer de många fall då uppgifterna inte i sig är lögnaktiga utan att man talar om något annat än det som är relevant. Ett exempel är ingående reportage om hur enskilda personer upplever sin livssituation, exempelvis i samband med migration, i stället för objektiva analyser av skeenden i syfta att hjälpa läsarna/tittarna att bättre förstå vad som händer och varför. Där ligger det största fake news-problemet och jag tror knappast att den aviserade granskningen kommer att ta upp det perspektivet.

 

 

En solskenshistoria?

Per Gudmundson skriver i dagens SvD att lastbilschauffören och terroristen Rakhmat Akilov aldrig borde ha varit i Sverige. Det är lätt att hålla med. Samma dag, i SvD Näringsliv, berättas solskenshistorien om Khalid Faqirzadeh som sätter ihop motionscyklar på en fabrik i Vansbro. Frågan är om Faqirzadeh egentligen har större skäl än Akilov att vara här.

Faqirzadeh är något så sällsynt som en asylsökande med fast jobb. I Afghanistan hade han jobbat som bilmekaniker och hans nuvarande chef, Marina Syrén, intygar att han gjorde succé från första början när han kom som praktikant. ”Han är skicklig och jättetrevlig”, säger hon.

För drygt tre år sedan fick Faqirzadeh nog av de ständiga klanstriderna i hembyn. Han begav sig av på en åtta månader lång fotvandring som slutade i Malmö hösten 2015. Med placering på asylboende i Vansbro gick han till kommunen, fick en praktikplats på cykelfabriken som sedan omvandlades till korttidsanställning och senare fast anställning. Han trivs, men längtar till fru och barn i Afghanistan som han ringer till varje kväll.

Att staten inte fullt ut lyckas skydda sina medborgare mot kriminellt våld är inte unikt för Afghanistan, även om situationen där just nu är långt värre än på de flesta andra håll. Men frågan är om det utgör asylskäl. Skulle judar i Malmö, butiksägare i Rinkeby eller ambulanspersonal i Bergsjön vara berättigade till asyl i något annat land? Naturligtvis inte. Och klanstriderna i Faqirzadehs hemby är uppenbarligen inte värre än att han som ansvarstagande familjefar kan låta hustru och barn stanna där.

Det är självfallet bra, ceteris paribus, att Faqirzadeh försörjer sig och sin familj genom riktigt arbete i stället för att – såvitt känt är – belasta statens eller kommunens budget. Men det är inte den saken det handlar om. Faqirzadeh är ett mycket sällsynt undantag bland asylsökande, och skulle han en dag beviljas asyl så vore han fortfarande ett undantag genom att han försörjer sig själv.

Fallet Faqirzadeh är ingen solskenshistoria. Han är ett exceptionellt fall i en större berättelse om människor som inte borde vara i Sverige – för deras egen skull och för vår.

Fler tankar om ledarskap

För snart tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om den ryske överbefälhavaren Kutuzov och hans strategi under Napoleons ryska fälttåg. Kutuzov var inte den typ av ledare som står i täten och manar till anfall. Tvärtom höll han tillbaka hetsporrarna bland de underställda generalerna, och gick därmed på tvärs med inte bara den egna organisationen utan också tsaren och den ryska opinionen. Men genom att stå emot påtryckningarna ledde han den ryska armén till seger över Napoleon. Kutuzovs ledarstil har beskrivits i ett inspirerande blogginlägg av Patrik Engellau på Det goda samhället.

Det finns många uppfattningar om vad ledarskap är och hur det bör utövas. Snart sagt varje managementkonsult har sin egen variant. Biskop emeritus Lennart Koskinen är vid sidan av prästrollen också ledarskapskonsult och partner i Gaia leadership. Han har någon gång sagt – som jag minns det – att den viktigaste uppgiften för en ledare är att förmedla positiv energi.

En annan syn på ledarskapet kallas MBWA – Management By Walking Around. Det handlar om närvaro, att se men också att synas. Och modellen behöver inte bara uppfattas symboliskt: att trava runt i korridorerna och växla ord med de medarbetare man träffar på är högst välgörande för blodcirkulationen – både den egna och organisationens.

Det finns de som skiljer chefskap och ledarskap och menar att chef blir man uppifrån, ledare underifrån. Frågan är då om ledare bör väljas av sina medarbetare. Jag har en gång varit med om att en byråchef tillsattes som ett resultat av en omröstning bland personalen på byrån. Det var inte helt lyckat. Visserligen förblev han mycket populär bland sina medarbetare, men på bekostnad av självständigheten och förmågan att ta svåra beslut som åtminstone kortsiktigt inte var helt populära.

Vi föreställer oss gärna att vi genom den politiska demokratin väljer våra ledare. Men svenska folket har naturligtvis aldrig haft möjlighet att ställa Stefan Löfven mot alla andra vuxna svenskar och välja den person man föredrar som statsminister. Den process som ledde fram till att han fick den ledaruppgiften var lång och innebar en successiv bortsållning av andra alternativ fram till riksdagsvalet. Däremot kan varje myndig svensk lägga sin röst för att Stefan Löfven ska fråntas sin ledaruppgift.

En sak som många tycks vara överens om är att olika situationer kräver olika slag av ledarskap. Om organisationen är stor eller liten, om den växer eller stagnerar, om den är kreativ eller producerande – varje situation kräver sina slag av ledare. Ändå tror jag att det finns vissa grundelement som alltid kännetecknar ett gott ledarskap. Min första favorit är integritet, att som Kutuzov orka stå fast när det blåser motvind. Min andra är positiv energi, i Koskinens anda. Och den tredje är närvaro, att både se och synas, som den som vandrar runt i korridorerna. Och om det ändå inte fungerar måste det alltid finnas mekanismer som säkrar att ledarskapet upphör.

Konsumenterna och e-handeln

Sex myndighetschefer skriver i SvD Debatt 22/8 att var och en måste ta ansvar vid köp på nätet. Det borde vara en självklarhet, och inte något som konsumenterna behöver upplysas om av de marknadskontrollerande myndigheterna.

Att e-handeln inte är en övergående fluga är nu så uppenbart att till och med myndighetssverige ser ett behov av att bekräfta saken. Men debattinlägget väcker fler frågor än det ger svar. Främst framstår det som oklart vad myndigheterna har för konkreta planer.

EU-kommissionens förslag till förordning om marknadskontroll, som presenterades den 19 december, innebär att alla ekonomiska aktörer som säljer produkter på EU:s inre marknad måste ha en utsedd kontaktperson inom EU, något som endast undantagsvis är fallet idag. De sex myndighetscheferna ser förordningen som ”ett steg på vägen”, men menar att det måste kompletteras med informationsinsatser. Debattinlägget avslutas med förhoppningen att vi genom att stärka konsumenten i sitt eget ansvarstagande kan få till en fungerande e-handel som är rättvis och säker.

Synen på konsumenten som ett svagt offer, som behöver stöd av statens vägledande hand, bottnar i den konsumentpolitik som lanserades i början av 1970-talet. Grundtanken var då att konsumenternas sanna behov inte återspeglades av deras egna val, uttryckta genom efterfrågan. I stället borde staten formulera behoven normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner. Hur främmande den synen än kan framstå i dag har ingen regering – oavsett färg – brutit med 70-talets politik på konsumentområdet.

Det har i sin tur lett till att de marknadskontrollerande myndigheterna ägnar mycket stora resurser – personella såväl som budgetmässiga – åt en diffus verksamhet som går under rubriker som ”stöd”, ”upplysning”, ”samverkan”, ”dialog”, ”kunskapsuppbyggnad” och ”bevakning”. Effekterna av denna verksamhet är tveksamma och i varje fall närmast omöjliga att belägga. Ändå är det just en ytterligare utvidgning av ”informationsinsatser” som debattinlägget förordar. Det är inte svårt att se bockfoten, här öppnar sig genast en möjlighet att inteckna en del av statsbudgetens ”tillgängliga reformutrymme”.

Den som studerar Medborgerlig Samlings marknads- och konsumentpolitiska program ser en helt annan inriktning. Partiet vill stärka det rättsliga stödet för konsumenterna genom skarpare regler och ökade möjligheter att få överträdelser prövade i domstol. Däremot kan en stor del av tillsynsverksamheten avvecklas, inklusive vissa myndigheter som enbart har sådana uppgifter. Sveriges konsumenter har förmågan att se till sina egna behov när de fritt kan välja varor och tjänster på fungerande konkurrensmarknader. Och när marknaden inte fungerar är det tydliga, transparenta och långsiktiga regler som behövs, inte en diffus marknadsbevakning.