”Kritisk teori” är mer än identitetspolitik

Muséer som driver politisk aktivism i stället för att visa sina samlingar och dela med sig av sin kunskap. Universitet som låter forskningen styras av opportunism i stället för vetenskaplig nyfikenhet. En kultursektor som inte utmanar makten utan tvärtom brännmärker obekväma åsikter. Politiker som rasiststämplar dem som kritiserar muslimsk antisemitism. Bibliotek som rensar bort barnböcker som anses spegla gamla värderingar. Företag som markerar stöd för antidemokratiska rörelser som Black Lives Matter. Arbetsgivare som låter kön, etnicitet, hudfärg och andra ”identiteter” fälla utslaget vid rekrytering. Har Sverige drabbats av kollektivt hjärnsläpp undrar den som har satt sin tillit till sunt förnuft och traditionella uppfattningar. Eller handlar det om en jättelik konspiration?

Det finns en gemensam grund för alla dessa förvirrande och svårbegripliga samtidsfenomen. På så sätt kan man faktiskt tala om en konspiration, även om det inte sitter några konspiratörer i ett hemligt rum och rycker i trådarna. Konspirationen har många yttringar och lika många namn, men kan sammanfattas under begreppet ”kritisk teori”.

Hur det här har utvecklats och hänger samman förklarar Helen Pluckrose och James Lindsay i Cynical Theories. How Activist Scholarship Made Everything about Race, Gender, and Identity – and Why This Harms Everybody (Pitchstone Publishing 2020, Swift Press 2021). Boken är på 270 sidor, plus 80 sidor noter och referenser, och språket är inte helt lättillgängligt. Men för den som vill få en djupare förståelse om vår tids galenskap är den värd mödan.

Författarna utgår från de franska filosoferna Derrida, Foucault och Lyotard, som lanserade sina teorier på 1960-talet, och beskriver sedan utvecklingen av den tankeströmning som kallas postmodernism och kritisk teori. En lång rad av teoretiker, främst i USA, har under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet utvecklat olika tillämpningar av teorin som postkolonialism, queerteori, kritisk rasteori, intersektionalitet, genusteori och social rättvisa. 

Den kritiska teorin var ursprungligen en filosofisk riktning som frodades i den akademiska världen. Efterhand blev den alltmer ett verktyg för politisk aktivism, och spreds från amerikanska universitet till andra länder. Den spreds också från den akademiska världen ut i samhället där den idag har ett mycket stort inflytande över politiken, media och samhällsdebatten. Inte minst i vårt land har den kritiska teorin inte bara påverkat den akademiska forskningens inriktning utan också sådana jordnära saker som rekryteringen till både offentliga och privata tjänster och vanliga människors språkbruk.

Vad kännetecknar då den kritiska teorin och hur förhåller den sig till det som brukar betecknas som sunt förnuft?

Med sunt förnuft menar vi de föreställningar som är dominerande hos gemene man som inte har fördjupat sig i vare sig filosofiska teorier eller politiska eller religiösa dogmatiska system. Detta sunda förnuft är givetvis inte konstant, det förändras över tiden, oftast i ganska långsam takt. I dagens Sverige betyder det en i grunden liberal uppfattning som tar avstånd från rigida och totalitära excesser såväl till höger som till vänster. Med en grund hos upplysningsfilosoferna tror man på vetenskapen som bästa vägen till kunskap. Man sätter individen före kollektivet. Och man är tolerant mot dem som är avvikande, inom rimliga gränser.

Så är det inte med den kritiska teorin. 

Tvärtom förnekar den existensen av en objektiv kunskap och tar avstånd från ambitionen att nå sådan kunskap. Den ”forskning” som influerats av kritisk teori har i själva verket vänt ryggen mot strävan att beskriva och förklara. Den har i stället valt att bli normativ, dvs. föreskriva vad som bör ske oberoende av empiriskt stöd och evidens. Man menar att ”fakta” är en konstruktion av dem som har makten och att språket är verktyget för att hävda de priviligierades makt. Mot denna strukturella makt står alla de som är offer, vars upplevelser varken kan mätas eller får ifrågasättas. Alla kulturer är likvärdiga och kulturella yttringar får därför inte kritiseras. I postmodernismens värld är individualism en myt. Men också universalismen, dvs. föreställningen att det finns vissa grundläggande värden som bör vara gemensamma för alla människor.

Kritisk teori i praktisk tillämpning har lagt grunden för en rad dogmatiska påståenden.

  • Rasism är en oundviklig och ständigt närvarande egenskap hos samhället som beror på ett allomfattande systemfel och den måste motverkas genom att rasbegreppet återfår sin sociala betydelse.
  • Det finns inga psykologiska eller biologiska skillnader mellan män och kvinnor, vilket innebär att genus och kön enbart är sociala konstruktioner.
  • Idéer, ideologier och politiska rörelser är knutna till och representativa för identitetsgrupper och inte till individuella val.
  • Objektiv kunskap är omöjlig att uppnå, i stället bör forskningen utgå från upplevda problem och inriktas på att formulera stöd för åtgärder mot olika slag av systemfel.

Med utgångspunkt i dessa och andra påståenden avslutar Pluckrose och Lindsay sin bok med förslag till moteld mot den kritiska teorins uppfattningar. Deras ambition är att försvara sin tolkning av liberalism som i stort motsvarar det som i vårt land kallas liberalkonservatism. Denna liberalism menar de står i direkt motsatsställning till den kritiska teorin. Individuell frihet, lika möjligheter, frihet att uttrycka sin åsikt och att debattera samt humanism är delar av denna liberala tradition. 

Begrepp som Pride, Black Lives Matter, feminism och social rättvisa har idag ett mycket starkt stöd i stora delar av det svenska samhället. Ett stöd som bygger på föreställningen att man därmed ger uttryck för medmänsklighet, tolerans och demokratiskt sinnelag. Hade man gjort sig mödan att tränga djupare in i grunden för dessa rörelser hade man insett att man genom sitt stöd i själva verket tar avstånd från stora delar av det fundament som vår västerländska civilisation vilar på. Att kräva den insikten av den breda allmänheten, av kultursektorn eller av våra folkvalda vore kanske orimligt. Däremot vilar ett stort ansvar på den akademiska världen och journalistiken för att de försummat den analysen.

Desto viktigare är det att alla som ser hur de olika yttringarna av kritisk teori redan har skadat vårt samhälle säger ”hit men inte längre”. 

Ett svar på ””Kritisk teori” är mer än identitetspolitik”

Lämna ett svar till Eva+josephson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.