Medborgarmakt

Ordet makt är känsligt för många. Man ogillar makten. Den som själv har makt förnekar gärna att så är fallet. Men motsatsen är inte heller populär. Vem önskar sig att vara maktlös eller att drabbas av vanmakt?

Etymologiskt är makt nära besläktat med förmåga, och orden kan användas som synonymer. Att ha makt betyder att kunna påverka, att ha inflytande. Och det är något gott, om det inte missbrukas.

Många av de beslut som fattas i ett land sker i civilsamhället. Många andra fattas av staten. Civilsamhället, det är medborgarna som du och jag, som exempelvis bestämmer vad vi ska äta till middag. Statens beslut fattas av politikerna och deras förlängda armar. Exempelvis bestämmer staten hur mycket pengar som ska gå till försvaret. Sett över längre tid har de områden som staten har makt över expanderat kraftigt på bekostnad av medborgarnas makt. Medborgarmakten har blivit alltför kringskuren. Vi måste återta förlorad mark.

Makten över stödet till ideella organisationer är delad. Jag kan själv bestämma om jag vill ge en gåva till Röda Korset eller stödja en alternativ teatergrupp. Men jag bidrar också via skattsedeln till ett omfattande stöd till olika slag av ideell verksamhet utan att ha något inflytande över statens prioritering av vad som anses vara behjärtansvärt. Mycket, kanske det mesta, är sådant som jag aldrig skulle vilja lägga mina surt förvärvade slantar på. Men makten att säga nej till sådant stöd har staten tagit ifrån mig.

I Sverige är kyrkan numera skild från staten. Formellt. Men inte i verkligheten. Svenska kyrkan får ett betydande ekonomiskt stöd. Det kan kännas rimligt för den som bekänner sig till den evangelisk-lutherska tron. Problemet är bara att skattebetalarnas pengar går till religionsutövning av alla de slag, från romersk-katolska kyrkan till de islamiska shiasamfunden. Makten över vilken trosinriktning jag vill stödja – om någon – är därmed kraftigt beskuren.

Åsikts- och yttrandefriheten väger tungt bland de medborgerliga rättigheterna. Det är en frihet som uttrycks i en FN-deklaration och som stöds av svensk lag. Och den handlar om förhållandet mellan staten och den enskilde. Själv upplever jag stor frihet i det avseendet. Jag kan skriva på min blogg att ”fenomenet Greta är en olycka för alla som är angelägna om ett hälsosamt jordklot” utan att riskera några repressalier eftersom jag är en fri pensionär. Men så är det inte för alla människor. I vårt land är kravet på ”politisk korrekthet” en realitet för många människor som riskerar avsked, uteblivna uppdrag, offentlig defamering eller social stigmatisering om de fritt yttrar sin personliga åsikt. I de fallen är statens makt över tanken och ordet inte direkt utan indirekt – ett utflöde av statens alltmer omfattande ideologiproduktion. Under etiketter som ”feminism”, ”mångkultur” eller ”värdegrund” sätter staten ribban för vad som är OK respektive inte OK och budskapet förmedlas vidare genom politiska uttalanden, myndighetsbeslut eller en media- och kultursektor som är beroende av statligt stöd. Men samhällsdebatten borde i stället föras av oss medborgare utan att staten som domare ställer upp på det ena lagets sida.

Skattefridagen är en illustration av hur stor del av vår inkomst vi som medborgare bestämmer över. Den inföll i år den 18 juli. Allt det som den genomsnittlige skattebetalaren jobbade ihop under årets första 198 dagar används till ändamål som staten beslutar om. Medborgaren råder över hur lönen används under de återstående 167 dagarna. Vart går då flödet av pengar som fördelas över huvudet på oss? En stor del går till bidrag och subventioner till verksamheter som inte är ett allmänintresse och som få medborgare skulle stödja om de hade den makten. En annan stor del går till administrationen av ymnighetshornet. Ytterligare en stor del går till statliga myndigheter med tveksam nytta för flertalet medborgare, och nya sådana myndigheter tillkommer hela tiden. 

Enligt en av Sveriges grundlagar, regeringsformen, utgår all offentlig makt i Sverige från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Det är lätt att dra slutsatsen att medborgarna, trots allt, har en betydande makt över politiken. Men praktiken är inte detsamma som teorin. När jag var fjärde år går och röstar kan jag välja mellan ett antal partilistor för riksdagsvalet. De namn jag finner på listan har jag i de flesta fall aldrig hört talas om. De flesta av oss skulle inte komma på tanken att ställa den riksdagsledamot man röstat på till svars, inte minst därför att vi vet väldigt lite om vad de gör och inte gör. Men medborgarmakten får inte heller genomslag i nästa led – riksdagen som folkets främsta företrädare – eftersom riksdagen har reducerats till ett ”knapptryckarkompani”. Makten över staten – dess pengar och dess regler – ligger i stället hos partikanslierna. Där finns yrkespolitikerna, fostrade till sitt värv från ungdomsförbunden och framåt och i flertalet fall med begränsad civil utbildning som skulle ge tillgång till ett opolitiskt yrke om positionen i maktens centrum skulle bli hotad. Medborgarnas makt över den offentliga makten är i själva verket en vacker princip med minimalt reellt innehåll.

Spelar det då någon roll att staten bestämmer över alltmer och medborgarna allt mindre? Världen blir ju hela tiden mer komplicerad och de offentliga beslutsfattarna är ju ändå proffs?

Jo, det spelar stor roll. När du och jag fattar ett beslut vet vi att vi själva drabbas om beslutet är dåligt. Några kanske hamnar i lyxfällan, men de flesta vet vad som är bra för oss och handlar därefter. Så är det inte med staten. De som beslutar drabbas inte själva om det blir fel. Och vi ser dagligen resultaten: skatteslöseri, upphandlingsskandaler, klåfingrigt förmynderi. Exemplen är legio.

Sverige är vårt land, medborgarnas, inte politikernas. Det är hög tid att vända utvecklingen och ge åter makten till medborgarna på alla områden där inte allmänintresset talar för att staten bör ha ansvaret.

Därför är medborgarmakt ett av Medborgerlig Samlings fokusområden inför valet 2022.

Ett svar på ”Medborgarmakt”

  1. ”..ideologiproduktion..” Ett lysande uttryck för ledarpartiernas metod att smyga in ett underlag för PK-korrigering i den offentliga debatten!!

    Apropå religionsdiskussionen läste jag detta intressanta konstaterande häromdagen, i studien Sveriges religiösa landskap, hos Myndigheten för stöd till trossamfund:
    ”Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att det regelverk som staten utgår från för att definiera religionsfriheten inte nödvändigtvis överensstämmer med den svenska befolkningens inställning till religion och uppfattningar om religionernas plats i samhället.” (Sid 15)

    Det är, som så ofta, tydligt att det inte råder en enhetlig mening ens inom våra myndigheter för hur politiken skal drivas och följas upp
    Myndigheten för stöd till trossamfund har ju samtidigt delat ut bidrag till religiösa initiativ vars trosinriktning inte synkar med svenska lagar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.