Bostadspolitiska dimridåer

Det sägs att det är viktigare att ställa rätt frågor än att ge rätt svar. En djupdykning i morgontidningen ger i varje fall ofta upphov till många obesvarade frågor. Exempelvis Svenska Dagbladet Näringsliv den 17 januari.

En fet rubrik utropar ”Nytt rekord: 636 000 i bostadskö i Stockholm”. Vem sätter inte kaffet i vrångstrupen vid ett sådant besked? Att den bostadsbrist som många talar om kan ha nått sådana höjder! Vad betyder egentligen 636 000? Stockholms stads nuvarande befolkning uppgick den 30 september 2018 till 960 031 personer. Så 66 procent av stockholmarna skulle sakna bostad? Sover under en gran? Nej naturligtvis inte. Varför står de då i kö? Förmodligen för att de vill ha en annan bostad – större eller mindre, dyrare eller billigare, eller kanske i en annan del av Stockholm? Många kanske rentav köar i fåfängt hopp om något som inte finns, därför att de inte är beredda att betala vad det kostar. Kanske den långa kön egentligen inte har något alls att göra med någon bostadsbrist utan snarare med den bristande flexibiliteten på bostadsmarknaden. Frågor, frågor.

Längre ner i samma artikel får vi veta att Bostadsförmedlingen under det senaste året bara förmedlade 7 900 vanliga hyresrätter som inte var öronmärkta. Dock gick många av dessa till internköer. Det är naturligtvis glädjande för de ca 8 000 stockholmare (eller färre) vars bostadshopp gick i uppfyllelse. Mindre roligt för de andra 628 000. Att ha hjälpt 1,25 procent av de köande låter inte så imponerande, som kvantifierad måluppfyllelse. Hur nu målet ser ut. En naturlig fråga borde vara varför Bostadsförmedlingen överhuvudtaget existerar. Den måste förmodligen dra en del resurser, även om resultatet är magert. Är det skälet till att fastighetsägare i olika delar av Sverige nu skapar sin egen bostadsförmedling? Fler frågor.

En annan artikel berättar om Marie Linders varning med anledning av januariöverenskommelsen. Marie Linder är ordförande för hyresgästföreningen, och hon är djupt besviken.

– Inför man fria marknadshyror i nyproduktionen så kommer samhället att tvingas ge stöd för att människor inte ska hamna på gatan, säger hon.

Resonemanget är lite svårt att förstå. Om en nybyggd hyreslägenhet erbjuds till bostadskonsumenterna har de – eller snarare en av dem – möjlighet att acceptera erbjudandet, eftersom man anser sig kunna klara den föreslagna hyran. Hur skulle det kunna innebära att man hamnar på gatan? Alla de andra bostadskonsumenterna hamnar naturligtvis inte heller på gatan för att man tackar nej till en lägenhet med marknadshyra. Sedan finns alternativet att ingen är intresserad av erbjudandet. Då kan fastighetsägaren välja mellan att sänka hyran (till en nivå som också är en marknadshyra) eller att låta lägenheten stå tom. Det senare blir naturligtvis kostsamt i längden. Om det får till konsekvens att fastighetsägaren kommer på obestånd blir det en tydlig signal till andra aktörer på marknaden att akta sig för att hamna i samma situation. Men vad som än händer, hur skulle det kunna leda till att någon hamnar på gatan?

Påståendet att frågorna är viktigare än svaren gäller nog mer för vetenskaplig forskning än för media. Min förväntan på media är snarare att de ska hjälpa mig att bättre förstå vad som händer i världen. Inte att de okritiskt ska återge påståenden och fakta som bara reser följdfrågor. De frågorna borde journalisten i stället själv ha ställt, vridit och vänt på, diskuterat möjliga svar, och på så sätt bidragit till att skingra dimridåerna.

5 svar på ”Bostadspolitiska dimridåer”

  1. Knepigt det där med hyror. På västkusten har parterna förhandlat fram något man kallar ”kvalitetshyra”. Den utgår från de boendes värdering av bl a läge. Det kan skilja så mycket som 30 % i hyra för lägenheter med i övrigt samma standard. Marknadshyra bygger ju också på att folk är beredda att betala mer för t ex läget. Men att kvalitetshyra är ok för HGF men inte marknadshyra är kanske att dom får vara med och bestämma vad kvalitet får kosta.

  2. Håller med om frågeställningen varför Bostadsförmedlingen överhuvudtaget existerar. Känns som en tveksam inrättning. I Göteborg kostar det 100 kr om året att stå i deras bostadskö. Även om summan är låg, ser jag den som fullständigt bortkastad för något som sannolikt inte kommer att fungera. När jag för länge sedan flyttade in i min lägenhet kontaktade jag den tänkta hyresvärden direkt och det var inget problem. Inte på den tiden. Kommer inte ihåg, men möjligen fick jag via Bostadsförmedlingen reda på var det fanns lediga lägenheter (hyresrätter). Det skulle räcka med det informationsuppdraget.

    Angående fria marknadshyror i nyproduktionen tror jag att hyresgästföreningens Marie Linder har både fel och rätt. Det skulle förvåna om inte denna hyresfrihet betydligt höjer hyrorna i nyproduktionen, men det kan ju inte göra någon hemlös, som inte var det tidigare.

    Det skulle även förvåna om inte dessa hyreshöjningar smittar av sig till det befintliga bostadsbeståndet. Kan inte tänka mig att en hyresvärd som t ex Wallenstam skulle avstå från att åtminstone försöka driva upp hyrorna även i befintliga lägenheter. När det blir tillåtet! För det lär bara vara en fråga om tid. Då kan det skapas många nya hemlösa eller åtminstone bidragstagare.

    Det är alldeles för få, vad jag kan se, som talar om att införande av marknadshyror FÖRST kräver att det är någorlunda BALANS på bostadsmarknaden. Istället bedrivs en politik som kommer att ytterligare förvärra situationen på denna marknad. En som är positiv till marknadshyror OCH som talar om detta behov av balans är Tino Sanandaji, men han är ju inte politiker.

    1. @Gunnar Karlén
      Tack för utförlig kommentar. När det gäller marknadshyra kan jag se din poäng med att det kan bli problem så länge marknaden är i obalans. Frågan är bara om det går att uppnå balans med reglerad hyra, dvs. om inte fri(-are) hyror en förutsättning för att det ska bli balans. I dagsläget bygger man ju inte gärna fler hyresrätter om man inte får kostnaderna täckta. Min slutsats är i alla fall att vi bör fokusera på HUR marknadshyror kan införas, inte OM.

      1. Jag misstänker att konsekvenserna i form av hemlöshet eller bidragsberoende är långt ifrån tillräckligt genomtänkta. Frågan är också hur bidragsbehovet skall finansieras. Blir nog inte lätt. Den del som kan tänkas falla på kommunerna i form av försörjningsstöd kanske inte kan finansieras alls, i takt med att kommunerna får slut på pengar. Hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle, så här behövs på något sätt en nollvision.

        Vid några tillfällen har jag nog sett förslag på hur någorlunda balans skulle kunna uppnås på bostadsmarknaden innan marknadshyror införs. Borde ha sparat dessa uppgifter, men har dem inte tillgängliga. Tino Sanandaji har säkert åsikter om hur detta skall lösas. Kanske även t ex Hans Jensevik?

Lämna ett svar till Gunnar Karlén Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: