Europas förenta stater – en dröm, en mardröm

Genom fördraget i Verdun år 843 skapades de två stormakter som har dominerat den europeiska kontinenten i mer än 1000 år. Detta millenium har präglats av ständiga krig, såväl mellan som inom de statsbildningar som idag heter Tyskland respektive Frankrike.

Synen på krigen har inte alltid varit odelat negativ. För många erbjöd de vägen till ära, makt och rikedom. Under de senaste 100 åren har det mer handlat om vanära, vanmakt och armod. Första världskrigets fasor gav näring åt rörelser för fred och samarbete mellan Europas nationsstater. Under mellankrigstiden grundades Paneuropeiska unionen i Österrike, som efter hand utvidgades till länder i Syd- och Centraleuropa. I Frankrike skapade Aristide Briand en motsvarighet i Ligue d’union européenne. År 1930 lade han fram en plan för Paneuropa, Europas förenta stater.

Det krävdes ännu ett världskrig för att viljan att samla Europas länder i fredligt samarbete skulle vinna tillräckligt politiskt stöd. Det första konkreta steget togs år 1950 genom Schumandeklarationen, som ledde till inrättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen, EKSG. I deklarationen sägs att förslaget kommer att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation. Ursprungstanken var att samordna Tysklands och Frankrikes kol- och stålindustrier på ett sådant sätt att framtida krig mellan Västeuropas kärnländer skulle omöjliggöras. Sedan har utvecklingen gått vidare via EEG och EG till EU, och samarbetet har efter hand utvidgats till allt fler områden.

Europasamarbetet började med sex länder; dagens EU har 28 medlemmar. De 22 länder som senare har anslutit sig till organisationen har i allmänhet haft andra motiv än de sex grundarländerna. För många länder i Europas periferi handlade det i första hand om frihandel. Sju av dessa länder, bl.a. Sverige, valde år 1960 att bilda den Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA i stället för att ansluta sig till EEG. Tre av EFTA-länderna blev EG-medlemmar år 1973, och följdes av ytterligare tre under 1990-talet. Grekland, Spanien och Portugal blev medlemmar under 1980-talet som ett resultat av att fascistdiktaturerna i dessa länder hade avvecklats. Åren 2004 och 2007 utvidgades EU med sammanlagt tio länder som tidigare hade tillhört östblocket och som såg medlemskapet som både en väg till ekonomisk utveckling och som ett skydd mot ryska geopolitiska ambitioner.

Huvuddelen av EU:s nuvarande medlemmar har alltså haft andra förstahandsmotiv för sin anslutning än att omöjliggöra framtida krig mellan västeuropeiska länder. Trots det har samarbetet under närmare 70 år utvecklats i linje med Schumandeklarationens mål att skapa en federation. En federation, eller förbundsstat, är en statsbildning där en betydande del av makten ligger på den högre nivån, med viss bibehållen makt för de länder eller stater som ingår i federationen. Maktfördelningen regleras genom en konstitution. Tyskland och USA är exempel på federationer. En konfederation är en annan form av statsbildning där medlemmarna behåller sin suveränitet och relationen mellan dem regleras genom ett fördrag.

EU upplever idag starka inre spänningar. Brexit är bara ett av symtomen. Italiens motstånd mot att underordna sig den Ekonomiska och monetära unionens regler ett annat. Ungerns åtgärder till följd av EU:s oförmåga att hantera en omfattande migration ett tredje. I många länder finns en djup skepsis mot det som man uppfattar som Bryssels hegemoni. I grunden är alla dessa motsättningar följden av den långa marschen mot en fullödig federation, en marsch som redan kommit lång väg mot sitt mål och som kommer att fortsätta genom sin inneboende dynamik om den inte hejdas.

Drömmen om Europas förenta stater är ett feltänk redan från början. Europa har inte nått sina största framgångar genom enhetlighet och likriktning utan genom en mångfald av idéer och tekniker som utmanat varandra. Idag har drömmen blivit en mardröm, en vision om en europeisk enhetsstat som kanske tilltalar glaspärlespelarna i elfenbenstornet men som skrämmer dem som mer känner sig hemma i nationen eller hembygden. En sådan vision har inte heller något intresse för Sverige. En politisk enhet med gemensamma regler och gemensam offentlig ekonomi måste binda samman medborgarna genom ett kulturellt kitt för att vinna legitimitet. Det kittet finns inte i EU ännu, och inte heller inom överskådlig framtid.

Alternativet är en konfederation, ett samarbete mellan likasinnade suveräna länder med frihandel som grund och med ett längre gående samarbete för dem som vill, på de områden som ligger i deltagarnas intresse. De viktigaste åtgärderna för att vända utvecklingen är att avveckla EU-parlamentet, att införa anpassat medlemskap som grundprincip och att åter hedra subsidiaritetsprincipen.

EU-parlamentet är i grunden ett uttryck för EU:s federalistiska ambitioner. Det behövs inte för beslutsfattandet. Bindande gemensamma regler kan vid behov, och på samma sätt som tidigare var fallet, beslutas av medlemsstaternas regeringar genom Rådet.

Anpassat medlemskap, dvs. att alla inte deltar på alla områden, finns i praktiken redan på områden som Schengen och eurosamarbetet. Idag ses sådana avvikelser som undantag. I en konfederation bör i stället anpassat medlemskap vara den normala ordningen.

Subsidiaritetsprincipen har urvattnats till en målsättning i högtidstalen. I verkligheten har den överstatliga nivån under lång tid lagt under sig fler och fler områden, med minskad suveränitet för den nationella nivån som resultat. Ett återinförande av skarpa regler som sätter medlemsländernas suveränitet i första rummet banar väg för en konfederativ ordning.

Sverige blev inte medlem för att förvandlas till en av Europas förenta stater. Vi var i första hand intresserade av frihandeln och den inre marknaden, eftersom vi är en liten och utrikeshandelsberoende ekonomi. Vi är bara en av 28, men det betyder inte att vi måste försöka vända en supertanker på egen hand. Många andra EU-medlemmar har samma oro inför en till synes ödesbestämd utveckling mot en federation. Vi måste göra gemensam sak med dem som delar vår uppfattning och våra behov. Just därför måste Sverige stanna som medlem i EU, just därför är EU-politiken viktig, och just därför är valet till EU-parlamentet våren 2019 värt allt vårt engagemang.

Ett svar på “Europas förenta stater – en dröm, en mardröm”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.