EU vill ha mer

EU:s kommissionär för humanitärt bistånd och krishantering, Christos Stylianides, besökte den 6 augusti Färila för att få del av erfarenheterna från den senaste tidens omfattande bränder i olika delar av Sverige, som delvis fortfarande pågår.

I EU-kommissionens pressmeddelande lovordar han medlemsstaternas prov på praktisk europeisk solidaritet och tackar samtliga medlemsstater för deras hjälp.

Trots de goda erfarenheterna av det frivilliga mellanstatliga samarbetet är kommissionären inte nöjd. Enligt pressmeddelandet är det ”dags att gemensamt dra lärdom av dessa tragedier och stärka Europas civilskyddsmekanism, så att vi tillsammans kan stå bättre rustade och starkare för att reagera på olika typer av katastrofer på hela kontinenten”.

I uttalanden inför pressen i Färila förklarar Christos Stylianides sina ambitioner mer i detalj.

Systemet är inte tillräckligt, anser han, och hoppas att ett eget EU-brandflyg ska klubbas före årets slut. Han vill också att EU bygger upp ett system med särskilda vattenpumpar, sök- och räddningsinsatser, fältsjukhus och grupper för akutsjukvård som operativt ska kontrolleras av EU-kommissionen. Kostnaden kommer att belasta EU-budgeten. Förslaget innebär också att EU bidrar med ekonomiskt stöd till medlemsländer för att de ska bygga upp sin kapacitet, vilket i sin tur innebär en starkare kontroll och styrning av åtgärderna på nationell nivå..

Dagens händelse är ett skolexempel på två skilda visioner för det europeiska samarbetet, låt oss kalla dem den federativa och den konfederativa. För kommissionären Stylianides ligger lösningen på ett problem, i det här fallet årets omfattande bränder, i att överföra mer makt och resurser till EU:s centrala nivå. EU:s grundläggande princip om subsidiaritet – att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån – är förvisad till högtidstalen. Den praktiska EU-politiken fungerar alltför ofta på det motsatta sättet, och för dem som i sin dagliga gärning utvecklar EU-politiken framstår handlingskraft som liktydigt med centralisering.

En konfederation är en union med bibehållen suveränitet för de ingående parterna. Bekämpandet av de senaste bränderna är ett lyckat exempel på hur länder frivilligt kan erbjuda stöd till varandra, samtidigt som det grundläggande ansvaret för samhällsskyddet och beredskapen är nationellt.

Vi behöver EU, att backa processen vore lika framgångsrikt som att ”unscramble an egg”. Men vi behöver också fråga oss vilket EU vi behöver. Som medlemsland har Sverige ett ansvar för att påverka utvecklingen. Subsidiaritetsprincipen är sund, om den var vägledande skulle EU vara en konfederation och inte en konstruktion som i små steg är i ständig rörelse mot en federation. Stylianides besök i Färila är en liten detalj i en större helhet, men den ger en fingervisning om vad som kan hända och vad vi behöver göra